Under det kalla kriget signalspanades det mot utländska ambassader i Sverige. I signalinhämtningen var det bland annat så kallade "Röjande Signaler" (RÖS) som var av intresse för inhämtningen.

Röjande signaler känneteckas av att det är en icke önskad elektromagnetisk signal som läcker hemlig information. Oftast är dessa signaler mycket svaga.

Enkelt kan det beskrivas som: När en ström förändras i en ledare (som i det här fallet förmedlar hemlig och icke krypterad information) så utsänds en elektromagnetisk signal (radiovåg). Denna signal vill man alltid hålla så låg som möjligt för att klartext i meddelanden inte ska röjas till en signalspanare.

Om vi tittar tillbaka på tekniken som användes under denna tid så var det vanligt att meddelanden skrevs ut på fjärrskrivare (elektromekaniska). Där kunde det uppstå röjande signaler från klartexten. Det vill säga att en mottagare med antenn som var placerad i närheten av skrivaren kunde uppfatta klartextsignaler genom amplitudrös och flankrös.

För att få en effektiv antenn som kunde plocka upp den hemliga informationen så  var det viktigt att den placerades så nära som möjligt de objekt som man signalspanade mot. För att lösa antennfrågan så modifierades flaggstänger till antenner. Alltså en antenntråd monterades i flaggstången. "Antennflaggstången" fick i en del fall ersätta den "gamla" flaggstången på angränsande tomt till ambassaden. Det monterades också nya flaggstänger där det inte fanns någon att byta ut. Man fick alltså en effektiv antenn som i de flesta fall kunde vara monterade mycket nära spaningsmålen.

I stort sett så hade alla öststatsambassader under denna tid en "flaggstångsantenn" som granne.
Sverige fick på detta vis en effektiv inhämtning av hemlig information utan att man behövde forcera signalerna genom dekryptering. Man hade hela den hemliga informationen i klartext genom RÖS de röjande signaler.