PQ-13 Var en tidig panoramamottagare som utvecklades av FOA ca 1950. Den byggdes i 5 exemplar och användes flitigt under tidigt 50-tal. Den utprovades under Vevaxelverksamheten. Den var ganska innovativ då 1:a lokaloscillatorn var köpt från HP och distribuerades upp till blandaren som satt bakom antennerna.

I slutet av 1955 utlades en beställning på firma Magnetic som omfattade renovering och viss modifiering av befintliga 5 mottagare av typ PQ-13, samt med utgångspunkt från denna konstruktion och de erfarenheter som marinförvaltningen samlat, utveckla 2 st fältmässiga prototyper.

Dessa prototyper gavs namnen PQ- 20 och PQ-21.Frekvenstäckning för dessa mottagare skulle ha 2-8 GHz för PQ-20 och 8-24 GHz för PQ- 21 jämfört med PQ-13 som endast täcker 2-4 GHz (S-band) och 8-12GHz (X-band).

Utveckling av prototyperna PQ-20 och PQ-21 pågick och prototypen till PQ-21 beräknades vara klar under våren 1957.

Under 1957 års vevaxelverksamhet användes huvudsakligen PQ-13 (panorama- mottagaren för S- och Xbanden).

För att undvika spaningsavbrott p.g.a. haveri på mottagaren har dessutom på båda rrsiss varit installerad en APR-5 och en APR-4 ( mottagare för S- band utan panoramaåtergivning).

Magnetic misslyckades med sina åttaganden (PQ-20,21) så PQ-13 användes några år till. FOA konstruerade sedermera prototypen till de IFM-mottagare som blev den slutliga lösningen på mottagarna till de fasta SIS-stationerna.