Brittisk signalspaning från Ottenby på Öland under åren 1944 och 1945
Bakgrund
Under de sista krigsåren lyckade tyska forskare ta fram de så kallade V-vapnen, ”vedergällningsvapen” V1 och V2. Det var V1an som kan sägas vara den första kryssningsroboten och V2an som var den första ballistiska missilen.
FZG 76 Geräte-Handbuch - Teknisk dokumentation för V1an
 V1 |
 V2 |
 V2 |
Dessa vapen utvecklades vid den tyska försöksanläggningen i Peenemunde. Anläggningen låg på den tyska nordkusten ca 160km söder om Skånes sydöstra hörn.
Sammanställning av engelska flygspaningsbilder över Peenemunde
Svenskt spaningsfoto mot Peenemunde
Vid flera tillfällen kom V-vapen ur kurs och hamnade på svensk mark. Vid ett tillfälle den 13 juni 1944 hade en V2 kommit så pass långt från sin planerade bana att den slog ner i Knivingaryd strax NO om Bäckebo ca 30 km NO Kalmar.
 Nedslagsplatsen vid Knivingaryd 2009 |
 Nedslagsplatsen 1944 |
 Skylt som visar platsen för nedslaget |
 Försvarets karta över nedslagsområdet 1944 |
"Bomben" transporterades till Flygtekniska Försöksanstalten i Stockholm där den undersöktes
Här följer några bilder ur deras rapport om "Bäckebobomben"
HuvudbrännareDet framgår klart från rapportens bilder att V2an var utrustad med radio - Både sändare och mottagare
VIKTIGT!
Den Brittiska signalspaningen fokuserade på två frekvenser 46 MHz och 43 MHz. Vid senare teknisk undersökning av den havererade V2an från Bäckebo visade det sig att sändaren arbetade på 44 MHz och mottagaren på 21,4 MHz. Det är mycket oklart om detta exakt stämmer på grund av att man aldrig kunde testa sändare och mottagare i operativ funktion på grund av skadorna. Enlig tidigare uppgifter jag fått från en person på FOA som arbetade med undersökningen, så baseras frekvenserna på en uppskattning av dessa med hjälp av inkoppling av styrkristallerna i en separat testuppkoppling på FOA. Frekvenserna kan ha varit 46 och 43 MHz.
Mycket tyder på att det signaler som togs emot i Ottenby var från en fast sändare på marken, eftersom signalen alltid kom från samma riktning – 205 grader. Om man hade tagit emot signaler från V2an så skulle man få varierande riktningar.
Rapport från Flygtekniska Försöksanstalten om radioanläggningen
Dokument:
FF MTRL 1946 F117 7/1 1946 (Kra)
Det planerade nedslagsområdet för testerna med V2or var havet mellan Öland och baltstaterna. De havererade robotarna, V1 och V2, som slog ner i Sverige togs omhand av svensk expertis vid Flygtekniska försöksanstalten i Bromma. Där hade man utomordentliga möjligheter att skaffa sig ingående kunskaper om de nya vapnen och tekniskt dokumentera dessa. Redan dagen efter nedslaget vid Bäckebo sände den Brittiska flygattachén, överste Richard Maylock ett meddelande till Air Ministry i London om roboten som den 13 juni slagit ner i Sverige. Myndigheterna i London reagerade med största oro på detta som var något som snart skulle kunna nå London. Man förmodade att V2an var radiostyrd och därmed med stor precision skulle kunna träffa sitt mål. Engelsmännen ville så snart som möjligt få tillfälle att undersöka robotresterna. Från London skickade man en första förfrågan till den svenska utrikesministern Günther om att få tillgång till vrakresterna. Det svenska utrikesdepartementet var till en början negativa till att lämna ifrån sig något som kunde innebära ett neutralitetsavsteg. Så småningom gav utrikesministern med sig och utan samråd med regeringen fick Britterna med hjälp av två Mosquitoplan hämta ett antal lådor med vrakdelar från V2an på Bromma flygplats. Vad man vet idag gjorde aldrig Tyskarna något anspråk på att få tillbaka sina vrakdelar. Det gick rykten om att tyska agenter varit synliga i trakterna kring nedslagsplatsen och att de skulle ha försökt att komma över delar.
Det tyska försöksområdet i Peenemünde - Engelskt flygspaningsbild från 1942
Uppskjutningsanläggning för V2 "Prüfstand 7" före bombningarna augusti 1943
"Prüfstand 7" efter bombningarna augusti 1943
Oron växte i London där man var övertygade om att roboten var radiostyrd. Redan under 1943 hade engelsmännen mycket starka misstankar att Peenemünde var platsen för utvecklingen av nya raketvapen och därför hade man i augusti 1943 genomfört en omfattande bombning av anläggningarna. Men åtgärden hade uppenbart inte haft full verkan då tyskarna kunde fortsätta med sina försök.
Det var nu viktigt med ett samarbete med svenskarna för att försöka få fram så mycket som möjligt om robotens radiosystem. Informationen skulle vara mycket viktig i ett eventuellt försök att konstruera ett motmedel för att få roboten ur kurs. När väl, den i Knivingaryd havererade, V2 roboten i minsta detalj undersökts av experterna på Farnborough så var frågan om radiostyrningen fortfarande oklar. Skulle det vara möjligt att störa den och få den att missa sitt mål? Två handlingsvägar skissades nu upp. Den första var att man med hjälp av mark- och flugburen utrustning skulle försöka störa roboten så mycket som möjligt. Man fick av amerikanarna låna ett antal B17 - flygande fästningar - som var specialutrustade för störsändningar. För det andra ville man få fram så mycket rådata som möjligt från radiosignalerna. Detta skulle ske genom signalspaning från Sverige mot Tyskland. Man hörde sig för hos UD om det skulle kunna vara möjligt. Att Britterna skulle få signalspana från Sverige skulle vara ett avsteg från neutraliteten. Den svenska utrikesministern Günther gav sitt medgivande utan att fråga regeringen. Brittiska signalspanare var välkomna till Sverige. I ett meddelande från Försvarsstaben till militärområdet i Kristiansstad den 2 september 1944 ges en vilseledande information om att Britterna skulle hjälpa till vid utprovningen av radarstationer som man nyligen fått levererade från England. Man underströk att denna verksamhet var strängt hemlig och att säkerhetspolisen var informerad.
Alltså gav Sverige sitt tillstånd att Britterna i Sverige skulle få genomföra signalspaning mot ett av Tysklands mest högprioriterade vapenprojekt.
Ganska snart efter den 8 september 1944, när den första V2an träffat London, förstod man att den inte var radiostyrd. Den som hade slagit ner i Sverige hade varit en testrobot för ett annat vapensystem (anm. förmodligen luftvärnsroboten A9 Wasserfall). Den planerade signalspaningen i Sverige fick därmed en något annan inriktning där fokuseringen blev att spana efter så många radiosignaler som möjligt från Peenemünde.
UD gav de fyra Brittiska signalspanarna långtidsvisering för upprepade resor in i landet samt uppehåll.
Vad hände i Ottenby?
Platsen där signalspaningen bedrevs - Näsby nära Ottenby - markerad med röd cirkel
Den engelska signalspaningsgruppens uppgift var att samla så mycket information som möjligt om de tyska försöken med raketvapen på den Tyska nordkusten.
Gruppen bestod av tre man ur R.A.F. alla med erfarenhet från signalspaning. Chef var Flight Lieutenant W.H. Allen samt radiospanarna Gardnel och Burges.
Gruppen anlände civilklädd i ett B.O.A.C Mosquitoplan natten mellan den 27 och 28 augusti 1944. På grund av dåligt väder kunde planet inte som planerat landa på Bromma utan det gick i stället till Göteborg. Dagen efter reste gruppen vidare med tåg till Öland. Man hade också med sig flera stora lådor med signalspaningsutrustning. Gruppens uppgift var mycket hemlig och endast känt bland ett fåtal i Sverige. Frågan om gruppens täckmantel var naturligtvis delikat och det bestämdes att man skulle säga att syftet var att tekniskt hjälpa till med de nyligen från England levererade radarstationerna. Eftersom detta skenuppdrag skulle bli svårt att vidmakthålla var det viktigt att desinformationen gavs till så få som möjligt och med svårigheter att kontrollera sanningshalten. För att minska nyfikenheten hos lokalbefolkningen så skulle man säga att det var en hemlig svensk radarstation. För att stödja detta påstående fick löjtnant Allen hjälp av en svensk officerare som talade bra engelska och kunde översätta vad Allen sa, för att vid lokala arrangemang ge lokalbefolkningen den nödvändiga påhittade beskrivningen av den något ovanliga aktiviteten.
Det bestämdes att platsen för signalspaningsstationen skulle sökas på södra Öland. Löjtnant Allen godkände Ottenby ca sex kilometer från Ölands södra udde som platsen för spaningsverksamheten. På kvällen den 5 september var alla på plats och följande dag började man monteringen av utrustningen. Allt inrymdes i en liten stuga, som bestod av fyra rum, vid ett pensionat i Näsby nära Ottenby. Ett rum skulle användas för spaningsmottagarna och de övriga tre som sovrum.
Huset man bodde i var en del av ett pensionat som bestod av flera mindre stugor för uthyrning samt en större tvåvåningsbyggnad med matsal på bottenvåningen för gästerna på pensionatet och några rum för uthyrning på övervåningen.
Om pensionatet i Ottenby
Flight Lieutenant W.H. Allen utanför en av stugorna vid pensionatet
Pensionatet låg i norra delen av Näsby och har under åren haft många ägare. Det innehades av Albert och Matilda Karlsson från 1926 till de första krigsåren. Några uppgifter från 1926: Antal rum 4, Pris: enkelrum 1,50 till 2 kronor, dubbelrum 4 kronor. Helinackordering 3,50 till 4,50 kronor med rabatter för familjer och sällskap. Badstrand vid Östersjön (7 minuters väg) Från början bestod pensionatet enbart av det större huset med två våningar. Gästrum på övervåningen och matsal i den nedre våningen. Omkring 1943 övertogs pensionatet av Charles Pettersson. Strax efter kompletterades pensionatet med tre mindre byggnader med sovrum för fler gäster. En av dessa mindre byggnader blev den Brittiska signalspaningsgruppens bas under andra halvan av 1944 till början av 1945. I gästboken finner man bland annat generalmajor Axel Ljungdahl och Victor Hasselblad (den berömda kamerans skapare). Pensionatet övertogs 1955 av fru Gerda Fridström och las ner i slutet på femtiotalet.
Pensionatets huvudbyggnad under kriget
Stugan där man bedrev signalspaningen
Signalspaningen börjar
Signalspaningen påbörjades den 7 september klockan 14.00 och därefter med kontinuerlig spaning dygnet runt.
De första signalerna togs emot redan den 8 september. Uppgifterna om signalerna skickades till den Brittiska legationen i Stockholm för vidarebefordran till London. Med dessa uppgifter som underlag bedömde man i London att signalerna kom från meteorologiska instrument som skickas upp från Tyskland med hjälp av ballonger - radiosonder. Signalerna från radiosonderna hördes i stort sett varje dag klockan 03 och 15 fram till den 9 januari 1945.
Eftersom informationen om de mottagna signalerna måste passera den Brittiska legationen i Stockholm och tågresan Ottenby till Stockholm tog drygt 15 timmar så var det inte möjligt att använda sig av kurir utan allt skickades med assurerad post till flygattachén i Stockholm. Meddelanden från London till Ottenby skickades aldrig med post utan överlämnades till löjtnant Allen då han regelbundet besökte den Brittiska flygattachén i Stockholm. För att skicka brådskande meddelanden så krypterade man informationen med engångsskiffer bestående av femställiga siffergrupper. Det krypterade meddelandet överfördes på telefon från Ottenby till Stockholm där det omkrypterades och skickades vidare till London. Detta sätt var otillfredsställande ur säkerhetssynpunkt på grund av att det kunde avslöja en länk mellan legationen och Ottenby.
Ottenby visade sig vare en mycket bra plats för mottagning av radiosignaler från den tyska kusten kring Peenemünde. Men det skulle dröja till middagstid den 17 oktober 1944 innan man tog emot en signal som kunde kopplas till ett raketexperiment. Då hörde man en signal på 46 MHz som hade en karakteristik som man hade förutsett – signalen fick namnet ”Surging” (anm. betyder svalla, eller välla som en våg) på grund av hur den lät. Signalen uppvisade periodiska variationer i signalstyrka. Ibland var variationerna rytmiska och ibland med varierande periodicitet. Ett antal hörbara toner var modulerade på bärvågen, ibland periodiskt återkommande, ibland med två eller flera samtidigt med andra toner som varierade i tonhöjd. Signalen kunde höras från ett par sekunder upp till sju minuter.
Fram till de 11 januari 1945 var 46 MHz den enda frekvensen där tonsignalerna hördes. Efter den 11 januari kunde man vid flera tillfällen också höra en identisk signal på 43 MHz men den var betydligt svagare än den på 46 MHz. Den svagare signalen på 43 MHz startade alltid mellan 20 och 30 sekunder efter den starkare på 46 MHz. Totalt gjordes 117 observationer mellan den 17 oktober 1944 och 14 februari 1945.
Utsikt från stugan över Östersjön
Den engelska signalspaningsgruppen väckte naturligtvis stor nyfikenhet hos lokalbefolkningen. Man undrade över varför en grupp Britter arbetade för det svenska försvaret. Några av de bofasta i Ottenby tyckte att mottagningen av det svenska riksprogrammet hade försämrats efter att Britterna kommit och monterat upp antenner på det lilla huset vid pensionatet. Ottenby fick i slutet av 1944 besök av en inspektör från Telegrafverkets radiosektion som skulle utreda om det fanns några störningar från verksamheten som påverkade mottagningen av riksprogrammet. Man försökte övertyga inspektören om att man inte hade någon sändare som kunde störa mottagningen och att verksamheten var hemlig och av största betydelse för det svenska försvaret. Därför kunde man inte tillåta någon inspektion. Inspektören föreföll nöjd med förklaringen men det framkom senare att han från eftermiddagen fram till natten hade sökt efter en illegal sändare med hjälp av en portabel rundradiomottagare. Några störningar från verksamheten hittade han inte.
Vägen utanför stugan - vägen söderut mot Ottenby
Järnvägsstationen vid Ottenby 2009 - nedlagd för länge sedan
Nära den engelska signalspaningsstationen fanns en svensk arméenhet som hade till uppgift att observera och registrera utländska flygplan över södra Öland. Chefen för den svenska arméenheten gjorde flera kontaktförsök med signalspaningsgruppen men han lyckades aldrig att förstå stationens riktiga och hemliga funktion.
Bland lokalbefolkningen hade så småningom en allmän uppfattning etablerat sig att ”Den engelska gruppen var i Ottenby för att hjälpa engelska flygplan på bombuppdrag att navigera över Tyskland”. Löjtnant Allen var ganska nöjd med denna uppfattning för den skulle ju inte avslöja gruppens verkliga inriktning och verksamhet.
I november 1944 fick löjtnant Allen order om att återvända till England för att redogöra för gruppens signalspaningsresultat på det Brittiska flyministeriet. Allen kom med flyg till Skottland den 19 november 1944 och inställde sig på flygministeriet nästa dag. Allen återvände till Sverige den 21 november.
Vid Allans besök på det Brittiska flygministeriet hade man kommit överens om att utöka stationens tekniska utrustning. Man skulle installera utrustning som kunde registrera och spela in samt förbättra antennerna så att man kunde riktningsbestämma signalerna. Man skulle också utöka personalen med en radiomekaniker som skulle bli ansvarig för registreringsutrustningen.
Löjtnant Allen förde under besöket tekniska diskussioner med Brittiska A.I.4 (anm. Signalspaningen). Det bestämdes att gruppen i Ottenby skulle förses med en ”Commando Recordgraph” för att kunna spela in ljud samt att antennerna skulle förbättras så man fick möjlighet at riktningsbestämma sändningarna. Löjtnant Allen åtog sig att i Sverige konstruera och tillverka en passande pejlantenn, vilket skedde efter återkomsten i december. Det beslöts också att man skulle prioritera signal/brus-förhållandet före extremt god bäringsnoggrannhet. Detta ledde till en antennkonstruktion som gav maximal signalstyrka i den önskade riktningen kombinerat med reflektorelement som gav känslighet och ökad förstärkning.
Så här ser det ut i "signalspaningsstugan" idag 2009
Fortfarande finns numret på dörren in till "spaningsrummet" kvar
Man hade också kommit överens om ekonomiska ersättningar för gruppens ”rekreationsbesök” i Kalmar. För att komma till Kalmar så fick man ta tåget från Ottenby till Färjestaden och ångare över Kalmarsund till fastlandet. Färden från Ottenby till Kalmar tog så lång tid att det var tvunget med övernattning.
Den nya radiomekanikern A.A. Brewster och den nya teknikutrustningen kom med flyg till Stockholm den 31 december 1944. Löjtnant Allen var vid detta tillfälle i Stockholm på besök hos ett företag som skulle konstruera och bygga den nya antennen som skulle användas för riktningsbestämningen av de tyska radiosignalerna. Brewster hjälpte till med detta arbete och de åkte den 11 januari 1945 tillsammans till Ottenby med tåg.
Den nya antennen hade formen av en lådformad träram monterad på en vertikal stålstolpe och var anordnad för lätt isärtagning och montering. En stark konstruktion var nödvändig med tanke på att höga vindstyrkor ofta förekom vid Ottenby. Träkonstruktionen höll två antennelement, separerade en halv våglängd. Bakom dessa antenner hade placerats två parasitiska reflektorelement på avstånd 0,225 våglängder från antennerna. Detta gav optimalt ”fram-back” förhållande och riktverkan.
Av säkerhetsskäl var det inte önskvärt att låta en kommersiell firma i Sverige bygga en sådan utrustning och det var inte heller lämpligt att begära stöd från det svenska flygvapnet, eftersom detta skulle ha inneburit att flera personer togs in i kretsen av initierade. Lösningen blev Johan Lagercrantz, som var en personlig bekant till löjtnant Allen och ägde en radiofirma i Stockholm. Han var inblandad i produktionen av stora kvantiteter radioutrustning för den danska och norska motståndsrörelsen och även för en viss organisation under brittisk kontroll.
Lagercrantz var säkerhetsmässigt fullt godkänd av den Brittiska legationen och han ställde villigt alla sina resurser till Allens förfogande och hjälpte personligen till med arbetet både inom och utom normal arbetstid. Men han blev aldrig informerad om syftet med Allens arbete.
När riktantennen var färdig togs den till utkanten av Stockholm för prov. Med hjälp av en kraftig VHF-sändare i Lagercrantz hus i Stockholm togs förstärkningsdata och antenndiagram fram. Proven utföll väl och antennen sändes ned till Ottenby och monterades där den 4 januari 1945 och placerades på ett 7,5m långt tvåtums stålrör, som gick genom taket till lyssningsrummet. Den försågs med nödvändiga lager och tätningar samt en spak för vridningen. På en skala med visare kunde operatören avläsa bäringen.
Antennens konstruktionsfrekvens var 50 MHz för att mätsändaren var kristallstyrd på denna frekvens och som var svår att ändra. Det uppmätta antenndiagrammet blev nästan exakt detsamma som vid proven i Stockholm och bäringar kunde utan svårighet avläsas med en noggrannhet av +/- 2 grader. Det användbara frekvensbandet gick ned till under 40 MHz innan signalstyrkan understeg diplolens värde. På frekvensen 46 MHz fick man en signalstyrka 8 punkter över dipolens. Detta, plus fördelen med riktverkan, gjorde den nya antennen till en stor tillgång vid svaga signaler. Antennens egenskaper försämrades snabbt då den användes utanför frekvensen den var konstruerad för.
Ljudregistreringsutrustningen av typ ”Commando” krävde vissa justeringar innan den fungerade väl, men när dessa gjorts blev den ett mycket värdefullt hjälpmedel. Kopplingsdon fanns så att registrering kunde göras från valfri mottagare och oscilloskop. Till oscilloskopets två strålar kopplades en S27-motagare respektive en modifierad S27-mottagare.
Det fanns också en omkopplare så att man i en position hörde tongeneratorn i operatörens ena hörtelefon och i den andra huvudströmmens 50 Hz. Detta för att avgöra om den mottagna tonen var orsakad av nätspänningen.
Man fick ett antal bra ljudregistreringar av 46 och 43 MHz-signaler, trots att man ofta hade problem med mekaniken i inspelningsutrustningen. Den använde sig av en teknik där ljudet spelades in på en vanlig fotografisk film motsvarande det optiska ljudspåret på en spelfilm. Ingen framkallningslåda fanns tillgänglig varför framkallning fick göras för hand i ett mörkt rum. En G.A.C. trådinspelare kom till stationen strax före den slutliga stängningen men den kom aldrig till användning.
Svensk sammanställning över observationer:
(Anm: Det finns ingen svensk observation som sammanfaller med observationer i den engelska rapporten)
Den nya utrustningen som bestod av fotoregistrering, ljudinspelare, en mottagare för VHF och en mottagare för cm-våglängd rymdes inte i det rum man hitintills använt för signalspaningen utan man fick ta ett sovrum till i anspråk för utbygganden. På grund av detta fick gruppen nu sova i övervåningen i den större hotellbyggnaden där man på bottenvåningen intog sina måltider.
Efter installationen av den nya utrustningen konstaterade man att elektriciteten i den lilla stugan inte räckte till. Så man fick därför förstärka den elektriska matningen till huset och efter som det var ganska kallt på vintern installerade man också en elektrisk kamin.
2009 - kvarvarande spåren efter den "förstärkta" elinstallationen - två elisolatorer
Vissa svårigheter uppstod tidvis med spänningsvariationer i strömförsörjningen. Nominella 220 V växelström kunde ibland sjunka till som lägst 180 V. För att möjliggöra arbete under sådana perioder inköptes lokalt en autotransformator på 500 VA. Detta fungerade väl men det var nödvändigt att hålla ett öga på voltmetern för att se om huvudströmmens spänning återgick till normalvärdet.
Den nya utrustningen gjorde att man mer i detalj kunde studera radiosignalerna samt att man kunde bestämma riktningen. Vid riktningsbestämning fick man en bäring på 205 grader, vilket pekade mot ett område några kilometer öster om Swinemunde. Under den tid man observerade signalerna på 46 och 43 MHz fick man inga indikationer på att de förflyttade sig. Det föreföll mycket osannolikt att man med direktvåg på ett avstånd av 290km skulle kunna ta emot signaler från en markstation och att de under dessa förutsättningar skulle vara så pass starka. Gruppen noterade också att det inte fanns några indikationer på att signalstyrkan dag för dag varierade på grund av atmosfäriska variationer något som man skulle förvänta sig på detta avstånd.
I början av 1945 förkom observationer av himlafenomen som skulle kunna kopplas till uppskjutningar av tyska raketer. Man kunde konstatera att några av observationerna sammanföll med att man tog emot signaler på 46 och 43 MHz.
Signalspaningsgruppen försökte att få information om det fanns några uppgifter inom det svenska försvaret om tyska raketuppskjutningar. Svaret blev att det fanns sådan information hos försvarsstaben men att få tillgång till informationen utan att väcka frågor var inte lätt på grund av den höga säkerhetsnivån plus att det fanns en bristande kommunikation mellan försvarsgrenarna.
Löjtnant Allen antog att den svenska signalspaningen skulle kunna ha uppgifter om signalerna, speciellt tiden innan engelsmännen hade kommit i gång med sin verksamhet i Ottenby. Allen skickade ett meddelande till sin kontakt på försvarsstaben om att han ville ha ett möte med flygvapnets tekniske officerare och representant för den svenska signalspaningen. Mötet hölls i januari 1945. Närvarande var chefen för den svenska signalspaningen samt två representanter för hans stab. Närvarande var också tekniska officerare från flygvapnet. Löjtnant Allen redogjorde under mötet för signalerna man tagit emot på 46 och 43 MHz. Det blev en livlig diskussion om tolkningen av signalerna. Till Allens besvikelse kunde representanterna från den svenska signalspaningen inte tillföra något, eftersom man aldrig hört dessa signaler. De var också mycket förvånade och helt ovetande om den engelska gruppens närvaro i Ottenby.
Man kom överens om att den svenska signalspaningen skulle börja lyssna efter de tyska signalerna och att eventuella observationer skulle överlämnas till Allen via försvarsstaben, för vidare befordran till den Brittiska legationen och Ottenby. Des utom skulle man få information om eventuella visuella observationer. Rapporter om iakttagelser med detaljer om platser och tidpunkter kom redan nästa dag och man fann att vid flera tillfällen så överensstämde visuella observationen med noteringar från signalspaningen.
Vid mötet hade det från svensk sida uttryckts en önskan om att få besöka signalspaningsstationen på Ottenby. Med tillstånd från det Brittiska flygministeriet ordnades ett studiebesök den 10 februari för tre tekniska officerare från flygvapnet samt chefen och biträdande chefen för FRA. Besökarna var mycket imponerade av gruppens installationer och dess tekniska effektivitet.
Signalerna på 46 och 43 MHz observerades fram till den 14 februari 1945. Efter denna tidpunkt påträffades inga signaler som skulle kunna komma från tyska raketförsök. Undantaget var en enda signal på 46 MHz den 4 april.
Man gjorde antagandet att det var osannolikt, med tanke på krigets utveckling, att man skulle få några mer intressanta signaler. Därför gavs order om att stationen i Ottenby skulle stängas.
Svenska myndigheter hade lämnat en förfrågan till det Brittiska flygministeriet om att få köpa utrustning liknande den som hade använts i Ottenby. Syftet var att den skulle komma till användning inom den svenska signalspaningen. Britterna lät svenskarna köpa merparten av den utrustning som används i Ottenby. Den Brittiska utrustningen överlämnades den 20 april till en officer från flygvapnet.
Den Brittiska personalen återvände till Storbritannien via Stockholm så snart en flygtransport kunde ordnas.
Engelsk "TOP SECRET" R.A.F. rapport om signalspaningen i Ottenby
Följande utrustning installerades i Ottenby från starten den 7 september 1944:
1st Hallicrafters S27 mottagare 
27,8 - 143 MHz, tillv. 1940-43, IF 5.25 NHz
1st Hallicrafters S27D mottagare, modifierad för att täcka 16-28 Mc/s.
1st Type R1268 VHF frekvensmätare
1st Type B1221 HF frekvensmätare
1st Cossor dubbeslstråleoscilloskop
1st Type 204 audio frekvensgenerator
1st Type 32 Monitor, komplett med alla enheter
1st Type 3 kraftaggregat
Efter kompletteringen i december 1944 fanns dessutom:
1st Hallicrafter S27D
1st Command Recordgraph film recorder - bandspelare med filmremsa var en inspelningsutrustning där signalen graverades in på en filmremsa som liknade vanlig 35 millimeters film. Signalspanarna kopplade in sin Recordgraph till dioddetektorn på den S27D som var ansluten till riktantennen.
1st R.E.B. photographic recorder - filmkamera för att filma oscilloskopets skärm
1st G.E.C. wire recorder - användes aldrig
Antennsystemet bestod från början av:
En bredbandsdipol för 43 MHz matad med en 384-kabel via en linjärt anpassande transformator för VHF-området
En vertikal vajer på 10.5m för området 16-28 Mc/s.
Båda antennerna bars upp av en 14.4m hög mast som rests nära signalspaningshuset där dipolen satt överst.
Detaljer om de mottagna signalerna
Den första observationen av en misstänkt raketstyrningssignal gjordes den 17 oktober 1944. Fram till den 14 februari 1945 gjordes totalt 117 observationer.
Huvudkarakteristika:
Bärfrekvens 46 MHz. Från och med 11 januari 1945 ibland med en samtidig identisk men svagare signal på 43 MHz.
Signalen benämndes ”surging” p.g.a. en periodisk variation i signalstyrkan som noterades vid nästan alla observationstillfällen. Denna ”vågrörelse” var ibland nästan perfekt regelbunden, men vid andra tillfällen varierade den en hel del i frekvens, från en till 4-5 Hz. Signalstyrkan varierade upp till 7 skaldelar på S27-mottagarens instrument, men maximivärdet var inte lika från dag till dag. Det fastställdes med hjälp av två mottagare, anslutna till olika antenner, att variationen var en egenskap hos signalen och inte beroende på vågutbredningsförhållandena och att samma sak gällde för 43 och 46 MHz-signalerna. Det visade sig att signalen var identisk på båda frekvenserna. Den enda noterbara skillnaden var att signalen på 43 MHz var väsentligt svagare och vanligen startade 20 - 30 sekunder efter 46 MHz-signalen.
Audiofrekvensmodulation:
Denna var ibland mycket komplex och under observationsperioden registrerades frekvenser mellan 80 och 3000 Hz. Ibland användes bara två toner under en sändning men vid andra förekom ett varierande antal som gjorde det mycket svårt att mäta dem under den korta tid, mellan ett par sekunder och sju minuter, som stod till förfogande.
Brusmodulation:
Vid något tillfälle i varje sändning förekom olika former av brusmodulation. Den vanligaste typen liknade vanligt mottagarbrus och uppvisade omisskännliga tecken på en ganska snabb AVC- (automatisk volymkontroll) – funktion och noterades nästan alltid strax före sändningens slut. Detta gav anledning att misstänka att det var en återutsändning av kontrollsignaler från marken via en mottagare och sändare i en missil, men detta kunde aldrig bevisas.
Följande fakta stöder teorin om att signalerna hade att göra med raketförsök:
Tider för observation av signalerna överensstämde anmärkningsvärt väl med uppgifter från andra källor om raketskjutningar.
Ett antal tillförlitliga optiska observationer av vad som bedömdes vara tyska långdistansraketer som passerade över svenskt territorium inträffade nästan samtidigt med de vid Ottenby observerade signalerna.
Vid Ottenby registrerades ett antal radiosändningar, som inte hade något med raketstyrning att göra. Om dessa bedömdes vara av intresse för underrättelsetjänsten vidarebefordrades detaljer och om möjligt ljudregistreringar till flygministeriet. Detta gällde såväl tyska signaler som störsignaler från brittiska bombföretag över norra Tyskland samt olika oidentifierade signaler. Man tog också tillfället i akt att under fyra månader göra en kartläggning av radiomottagningsförhållandena i södra Sverige.
Slutligt antagande:
- Signalerna man tog emot på 46 och 43 MHz var telemetrisignaler. Alltså avsedda att överföra någon form av mätdata. Om de var kopplat till raketförsök är oklart.
- Signalerna var styrsignaler vid raketförsök. Den operativa V2an som bland annat sköts mot London hade aldrig någon radiostyrning. Möjligen kan det ha vart styrsignaler till luftvärnsroboten A9 Wasserfall som också utvecklades vid Peenemunde.