Operation Stella Polaris

Av Johanna Parikka Altenstedt

Operation Stella Polaris är en hemlig men spektakulär underrättelseoperation 1944 vars historiska och politiska värde för Finland och Sverige under efterkrigstiden fortfarande är outforskat. Mer forskning krävs inom området.
   
 
   
  Kort kan man säga att Stella Polaris var en evakuering av hela den finska signalspaningen från Finlands territorium till Sverige under allra största hemlighet den 23-24 september 1944 direkt efter att Finland ingått vapenstillestånd med Sovjet. De hårda kraven krävde att de tyska trupperna omedelbart skulle lämna hela Lappland och ledde till det som senare blev Lapplandskriget. De finska byarna och städerna i Lappland brändes till grund och varenda bro sprängdes av retirerande tyskar.
   
  Finska signalspanare som hade samarbetat tätt med svenskar men också med många andra, såsom polacker, estländare, tyskar, japaner samt t o m engelsmän, var en utsatt grupp och därför ansågs det viktigt att alla hemligheter som finska spioner hade fångat i etern om ryssar, amerikaner, fransmän och andra skulle skyddas. Vidare var det tänkt att man skulle fortsätta att lyssna från svensk mark som en del av en exilregerings taktik och stöd. Uppgifterna varierar men minst 750 personer och 500 packlådor med utrustning, teknik, koder och dokument fraktades över till Sverige under en stormig höstnatt. Färden gick framförallt från Nämpnäs i Finland till Härnösand och Gävle i Sverige. De som klev på de fyra fraktfartygen hade som kodord Stella Polaris. Även lastbilar som kördes från norr till  Haparanda var en del av operationen.
   
  Sedermera blev operation Stella Polaris benämnt av svenskarna som ”Stella Polaris” -affären. Alla turerna kring den är ännu inte klarlagda men jag har visat i min bok att kunskaperna på den högsta politiska nivån var betydligt större om denna operation/affär än vad man tidigare velat säga. Länge betraktades Stella Polaris som något som enstaka militära makthavare gjort upp sinsemellan i en s.k. gentleman agreement. Men det har visat sig att även ministrar i båda länder har varit insatta i god tid.
   
  Det är ett känt faktum att ett antal stellister anställdes av FRA och de och deras familjer fick snabbt svenska medborgarskap. Och det är också känt att en del gick vidare till franska, amerikanska och engelska underrättelsetjänster, medan de flesta tog sig tillbaka till Finland via Haparanda när det uppdagades att ingen verksamhet från svenskt territorium accepterades av svenskarna. Men Stella Polaris är också känt för som hela den process som pågått om de brända arkiven från 1946 fram till 1960-talet.
   
 
   
 

Materialet som brändes minst tre gånger…

Den som läser om Stella Polaris blir inte klok på arkivbränningar för enligt första uppgifter brändes alla koder och arkiv 1946 i Sverige efter att finnar fått mikrofilma allt till över 900 meter mikrofilm och framkalla det i Finland. Men i samband med att den sovjetiska regeringen ställde krav på Sverige om att lämna tillbaka några gömda stellister som jobbade på FRA blev det 1946 ett ärende på hög nivå och då ska allt ha blivit bränt. Enligt en källa så sent som 2008 var det Molotov själv som krävde få ut stellisterna då.

   
  Enligt några andra andrahandsuppgifter skulle Sovjet även försökt köpslå med att använda Raoul Wallenberg för att få ut stellisterna från FRA. De andra arkivbränningarna skedde på 60 -talet då president Kekkonen begärde att få ut arkivmaterialet. Samtidigt som Kekkonen dundrade mot Sverige var han enligt källor nära honom medveten under alla år om de finska stellisterna i Sverige och om hela operationen, och betraktat det som en nödvändighet. Att en av stellisterna, Einar Hänninen 1957 fick en medalj från Kekkonen hemskickad (som vanligt postbrev) till Bromma visar ju att man mycket väl kände till stellisternas öde på presidentkansliet i Helsingfors.
   
  Men så sent som på 90 -talet har det florerat uppgifter om att det finns delar av Stella Polaris -arkivet endera på Krigsarkivet, endera på Riskarkivet och ibland på FRA, samt på olika ställen i Finland. Men det säkra stället där man verkligen fått se Stella -arkivets innehåll är varken i Finland eller i Sverige utan på webben. Det var på 90-talet i USA då NSA började publicera på internet hemliga spiontelegram som varit en del av det hemliga spionsystemet VENONA under kalla kriget! Mycket av materialet blev nämligen sålt redan 1944 och 1945 i Stockholm som var dåtidens globala spionhuvudstad och genom japanska, franska, engelska och amerikanska händer spreds materialet överallt. Det innehöll spionrapporter men också kunskaper om kodning med mera.
   
 
   
 

Amerikansk koppling

Operation Stella Polaris arkitekt och en av de högsta ansvarige inom signalspaning i Finland, Reino Hallamaa, som redan i början av 1930-talet hade knutit en nära kontakt med de amerikanska spionerna vid sina besök i Tallin och Riga, berättade i ett radioprogram på SR på 1970-talet hur man 1943 började förutse varthän kriget skulle vända och att det var nödvändigt att börja diskutera med amerikanerna inför krigsnederlaget 1944.
   
  ”Jag sade till Mannerheim att nu är det snart slut, vi läser ju amerikanska krypterade meddelanden hela tiden. Vore det inte klokt att vi varnar dem att vi läser deras telegram och Marskalken sade att det är alldeles riktigt att varna dem. Då reste jag till Stockholm och visade amerikanerna några av deras telegram i klartext och de trodde inte sina ögon.
Den person som amerikanerna hade som chef för spionering mot ryssar var en finne, Wilhelm Tikander [Taikander som det uttalades]. Vi hade mycket goda förbindelser med honom och vi hjälpte honom mycket i arbete mot ryssarna. Spioneri är en dyr affär och stormakter som USA kan göra så att pengar är på sätt och vis ammunition. Amerikaner sköt alltså med pengar. De använde oerhörda summor”, berättade Hallamaa.
   
  Dagligen rapporterade även USA:s vänambassader till den amerikanska ambassaden som  sedan sammanställde en lägesrapport över hela Europa till Washington. Finnarna följde även de andra amerikanska krypterade kommunikationer till USA från bland annat Stockholm, Lissabon, Kairo och Ankara och kunde alltså hålla sig väl informerade. Amerikanerna blev obehagligt överraskade när finnarna avslöjade att de hade kunnat läsa deras kommunikation hela tiden. Men Finland kunde uppnå en good will med amerikanerna som skulle vara dem till nytta i en separatfred. Det fanns även praktiska skäl att avslöja sig för amerikanerna. Det var klart att även tyskarna forcerade de amerikanska meddelanden och det gällde att förhindra att Finlands strävan mot separatfred skulle avslöjas av misstag genom att tyskar fick kännedom om det från de amerikanska meddelandena. 
   
  Från Roosevelts bord har Stella Polaris-material hamnat hos Stalin i Moskva. Det vet man eftersom det är den vägen man har hittat historiska kopior av meddelanden. Dessutom var både Roosevelt och till exempel president Ryti på listan med de över 3000 informatörer som Sovjetunionen hade i väst under andra världskriget. Betydelsen av den informationen har inte analyserats än och kanske är inte tiden mogen.
   
 
   
 

Stella Polaris -affären

Stella Polaris var alltså ett evakueringsprojekt som finska och svenska underrättelsemän planerade och genomförde när andra världskrigen rasade som mest och inget var säkert från ena dagen till den andra. Genom deras berättelser kan vi förstå krigets logik och spioneri lite bättre, men även hur Sveriges och Finlands historia är mycket tätare hopflätade än vi är vana att se. Men Stella Polaris -operationen blev efter kriget också ”Affären Stella Polaris” då olika människor på grund av olika motiv försökte ta reda på vad som hade hänt medan andra försökte dölja allt så gått det gick. I Finland diskuterades affären ända upp i parlamentet och den finska (röda) statspolisen sökte stellister som skulle åtalas för landsförräderi enligt den dåtida politiskt korrekta tolkningen. Detta tog dock slut i början på 50 -talet då Finlands JK och därefter parlamentet kom fram till att några krigsbrott gick inte bevisa och åtala i samband med operationen.
   
  I Sverige tampades man med sovjetiska krav om utlämning av både balter och stellister och det kulminerades 1946 då general Ehrensvärd fick lägga fram sin välförfattade men tomma förklaring om vad som hade hänt utan att peka ut några makthavare i regeringen eller inom myndighetsvärlden. Minister Östen Undéns roll och hans till synes genuina sympatier gentemot Stalin-Sovjet bör bli ett föremål för ytterlig historisk forskning i framtiden, om man vill förstå de tragiska och komplicerade skeenden som hände i Sverige efter andra världskriget.
   
  Den fåordige Per Albin Hansson som i själva verket ”fixade” tillsammans med Marskalken Mannerheim så att inga strider förekom på svensk mark har fått bära ett stort ansvar som den som samarbetade med tyskarna. Ett mindre känt faktum är att även Storbritannien opererade i mindre skala från svenskt territorium 1944 och nästan ingenting har hittills berättats för allmänheten om flygflottiljen F19 som deltog i regelrätt försvar av finska Lappland med nedskjutna flygplan och omkomna piloter i facit.
Men om man vänder på perspektivet och istället ser två små länder som försöker bäst de kan balansera mellan tre - inte två utan tre - stormakter; Storbritannien, Sovjet och Tyskland (och sedermera fjärde: USA) som alla var intresserade av att svälja Norden utan att tugga - då får man fram en helt ny bild av historiska skeenden. Stella Polaris kan också ses som en lins som visar oss att våra länders gemensamma historia tog inte alls slut för två hundra år sedan när Sverige förlorade Finland till Ryssland utan det finns många nya perspektiv att upptäcka i det finsk-svenska samarbetet om man bara vill titta förutsättningslöst. 
   
  Men framförallt var Stella Polaris ett livsöde som många finländare fick bära i tystnad och hemlighet. En av dem är Aili Hänninen, vars son Pertti Hänninen för fyra år sedan upptäckte faderns hemlighet och har sedan dess aktivt samlat information om operationen som även han var med om - som en nyfödd baby på sex veckor.